”Som jag satt vid mitt bord med pennan i hand, drabbade mig ett feberanfall som ett åskslag. Då jag inte varit allvarligt sjuk på femton år, tog jag illa vid mig av händelsen, som inföll olägligt; inte för att jag fruktade döden, långt därifrån, men efter att vid trettioåtta års ålder ha nått slutet på en stormig bana utan att ha sagt mitt sista ord, utan att ha infriat alla ungdomslöften, fylld av planer för framtiden, var jag knappast förtjust över det inträffade. Efter att i fyra års tid ha levt i halvt frivillig landsflykt med hustru och barn, höll jag mig undan i en bajersk by, överansträngd, nyligen stämd inför domstol, drabbad av kvarstad, lyst i bann, slängd på avskrädeshögen, och det var känslan av revansch jag var besatt av när jag i sista ögonblicket sjönk ner på min säng.”

August Strindberg

En dåres försvarstal (1893)